The Celophane Flower -Arvikafestivalen
11 Juli 2003

Min vän Roland brukar alltid säga att all popmusik handlar om associationer, men upplever en låt beroende på vad man hört tidigare. Cellophane Flower är en 45 minuter lång rundtur i den minimalistiska popens värld. När sextetten spelar upp tänker jag på så skilda saker som Travis och Belle&Sebastian.

Jag har alltid varit svag för popgrupper som gör musik baserade på bedårande små melodislingor med flera sångare. Cellophane Flower bjuder på detta och mer därtill. Fyra av de sex medlemmarna sjunger lead på någon låt. Samtliga gör det med varma och personliga röster, som får de små kärlekshistorierna de smeker ut över publiken att verka märkbart levande, nästan som om små filmer utspelade sig i lokalen. Den sista låten de spelar är den vackraste, jag vet inte vad den heter, jag greppade aldrig texten fullt ut. Ändå är denna låt grejen. Grejen som gör att en regntung eftermiddag plötsligt verkar lite bättre, lite varmare och lite torrare än vad den gjorde för bara ett par minuter sedan. Sådana låtar växer inte på träd, jag hoppas jag hör den igen. Men jag vet inte var i så fall. Cellophane Flower går nämligen tvärtemot mallen för hur ett band skall bete sig för att bli popstjärnor. De är lågmälda, snälla och spelar barfota. Allt som ZTV och JC avskyr. Tyvärr.

Henrik Wållgren