Fredag 13 September 2002
Länstidningen Östersund


Hemlisar från Lockne

Tandsbyn, Rossbol och Ångsta är grogrunden för gruppen The Celophane Flower.
- Vi har alltid velat vara lite hemliga och inte umgåtts med andra band eller
spelat på Tingshuset. Så skriver du om oss nu så sabbar du vår image,
säger Jimmy "Jim" Bragde.

Det är Jimmy som har rötterna i Tandsbyn. Anders "Andy" Hansson och
Per "P" Svensson heter hans två kamrater med vaggorna stående i Rossbol och Ångsta.

Kompleterade med trummisen David "Davey" Wickström och
sångerskan Jenny Bohman så är de The Celophane Flower.


Celofanblommorna uppifrån och neråt. Andy, Jenny, Jim, Per och David

- Man skulle kunna säga att vi är ett Locknebaserat band, fortsätter Jimmy.
I början av veckan dök den upp i Östersunds mest välsorterade
skivbutik. Ett 14 spår långt kompisprojekt kallat "Too Good To Be Famous".

En platta som har sin upprinnelse när de tre träffades igen efter att
ha haft ett längre break.

- Vi spelade ingenting under 98 och 99. Per utbildade sig till
inspelningstekniker, Anders gjorde allt möjligt och jag var bara
allmänt less och rörde inte ett instrument under sex månader.

- Syftet med den är enkelt. Vi tycker att det låter utmärkt och sen
hoppas man att en och annan utomstående också ska göra det.

- Det som skiljer oss från andra band är att vi inte är ett dugg
ambitiösa och inte jagat skivkontrakt. Vi orkar helt enkelt inte med
demosvängen, förklarar Jimmy.

Den musikaliska storyn runt trion började 1991 i skarven mellan
högstadiet och gymnasiet.

- Som så många andra gillade vi musik. Vi kunde inte spela några
instrument och började verkligen från noll, säger Jim och berättar
om ett brinnande intresse för Beatles, hårdrock, punk och Union Carbide Productions.
Året efter köpte man en portabandspelare och började så
smått spela in sina egna kompositioner.

- Vi gjorde låtar som rullade på samma ackord i fem minuter
och tyckte verkligen att vi var experimentella ocn banbrytande då,
något som vi i efterhand insett att vi inte var, flinar Jimmy.

Men kreativiteten flödade. Man skrev i parti och minut och
Jimmy säger att man har ett par hundra på lager i dag.

Från de första fyra demokassetter valde man sen låtar till
den första egna brända CD´n som kom 1995. Dessutom har man
gjort en CD med undergroundcovers.

- Från början lirade vi bara stökig rock. Helst ville vi låta som
Whipped Cream men vi hittade ingen skön sångerska som
Elisabeth Punzi att fronta bandet med.

Att det låter så lysande som det gör i dag har Jimmy också en föklaring till.

- I takt med att man lyssnat på allt möjligt så har vi blivit mesigare
och mesigare med åren. Samtidigt vill vi inte fastna i en viss genrer
så därför ger vi oss på en del stilar bara för att testa om det funkar.

Men trots deras låga profil så kan man med hjälp av de textmässiga
budskapen på CD-konvolutet och av albumtiteln få en känsla av att
de själva ändå är rätt kaxiga över albumet.

- Vi går inte omkring och bär på något tungt Oasis-komplex.
Tycker bara att vi är rätt bra och att det nästan uteslutande är
skitmusik som säljer. Vi är helt enkelt för bra för att bli berömda, försäkrar Jimmy.

Förhoppningsvis blir det anledning till att omvärdera det sista uttalandet i framtiden.
Man har haft kontakt med ett produktionsbolag som visade klart intresse
över det man hörde på "Too Good To Be Famous".

- Vi får se hur det blir med den saken, säger Jimmy som är den
enda i bandet som finns kvar i länet. Resten verkar i huvudstaden.

Ett releaseparty är också inplanerat. Men när jag frågar om vart,
när och hur så säger han lite förläget att det är hemligt.
- Men det ingår inte i vår image. Det är mest för att vi känner oss
lite ringrostiga eftersom vi inte har repat den senaste tiden.
Finns det någon som helst rättvisa i dagens musikbransch så
borde The Celophane Flower inom en snar framtid vara en
realitet för alla som uppskattar briljant konstart framförd med
stor passion av talangfulla musiker.


BJÖRN BOSTRAND

bjorn.bostrand@ltz.se
063-15 55 47