Recension Marimba Jan 2003

The Celophane Flower
Too Good To Be Famous
Flower Productions, 2002.

Det är sällan man blir så knäckt av en enda låt att man börjar rota i lådor efter bortglömda cigaretter eftersom låten KRÄVER nikotin trots att man egentligen slutat röka. Eller sätter sig och sträckkollar på John Schlesingers "Midnight Cowboy" eller John Hustons "Fat City", två filmer i glappet mellan sextio- och sjuttiotal om det sjaviga bakgateamerika där ingen är i närheten av att vinna. Jag trodde absolut inte på en sån reaktion när jag började lyssna på för mig helt okända The Celophane Flower.

Men.

Låt nummer tre, "Betrayal", är precis som en genomresa genom filmerna. Skräpigt, vemodigt men ändå vackert. Om någon till äventyrs kommer ihåg den brittiska gruppen Moose och deras cowgazingalbum "...xyz" som kom 1992, så finns där en klar referenspunkt. Vita män som antagligen aldrig suttit på en hästrygg, ägt en pick-uptruck eller gråtit i en blaskig öl på något sjaskig truckerkafé mitt ute i ingenstans, men som ändå lyckas skapa god amerikana tack vare förmågan att skriva fantastisk musik.

Jag tror inte begreppet altcountry ens var uppfunnet 1992, och lika lite som det passar in på Moose passar det in på The Celophane Flower, även om det skulle vara väldigt lätt och bekvämt att stoppa in dem i det facket. Det finns nämligen både slidegitarrer och texter om svek och begär med på plattan. Men samtidigt så pass mycket popkänsla att lessna-män-med-gitarrarketypen inte stämmer in.

TCF vågar blanda. Det ger ett visserligen ojämnt men samtidigt ett helgjutet INTRESSANT album. Vilket bör premieras. Frågan är vem som orkar med tokigt nu-garageös a la Hives och grabbarna längre än högst en kvart? Är det däremot ett soundtrack till vintern 2002/2003 (som för övrigt kommer bli den solfattigaste någonsin) man letar efter kan "Too Good To Be Famous" vara precis det som behövs. Hoppfull desperation, med våren som ljuset i slutet av ljudtunneln ungefär.


Text: Karsten Östlund